Så.
Nu har jag bestämt mig för att det får vara slut på tröstätandet,ursäkterna och rädslan.
Nu skall jag tillbaka till den kropp jag vet jag trivs med- men framförallt det LIV som jag vetja g förtjänar.
Tävlingsmänniska och livrädd för att misslyckas, så skjutit upp på det i rädsla för motgång och misslyckande. Känslor jag har svårt att hantera.
Med Maraton och en svensk klassiker i bagaget, har jag kunskapen och informationen, men saknar motivationen och rädd för ett misslyckande.

För några år sedan brast ryggen, som satte stopp för löpningen.
En enorm sorg.
3 diskbråck på 3 år följt av smärtor och medicinering. Men nu får det bli focus på vad jag KAN göra och inte vad jag INTE kan...

Slut på självömkan och rädsla för misslyckande.
En dag i taget.

Jag skall lyckas.

Allt annat är oacceptabelt.
Nu kör vi.