På banan igen, efter sju sorger och bedrövelser. Humöret är bättre, även om sorgen slår till då och då och får mig att vackla.
Det där med att allt har en mening har jag svårt att förstå när jag på kort tid har mist så många jag älskar. Någon sa till mig att med så många sorger och motgångar som jag haft det senaste halvåret väntar något stort bakom hörnet. Jag väntar...
Men i alla fall, jag låter inte sorgerna trycka ner mig längre. Jag har tagit tag i maten och jag uppnår mina 10.000 steg varje dag, med råge. Även om det nu börjar pratas om att det inte alls behövs 10.000 steg om dagen tycker jag att min kropp behöver det. Jag mår bra, kroppen fylls av endorfiner och jag har lättare att motstå lockelserna.
Dessutom har jag börjat köra träningspass igen. Det går trögt, men jag är oerhört stolt över mig själv efter varje gång.
Era inlägg peppar mig, era matbilder likaså, även om vissa bilder ser så fattiga ut att de inte lockar till att ätas. Men var och en gör som de vill, bara man uppnår de resultat man har satt upp. I år kommer jag inte att uppnå det mål jag hade satt upp från början. Men jag är i alla fall på väg, även om jag har många sorger som tynger ner mig. Men jag är här och här tänker jag stanna, för utan er hade jag gett upp för länge sedan. Tack för allt er stöd medkämpar. Kämpa på!
